nej, helst inte.

jag behöver få det här ur mig på något sätt, alla dessa känslor. det är allt jag vet säkert.
frågan är bara hur.
jag vill prata om det, men vet inte vad jag ska säga. jag vill skriva om det, men finner inga ord. jag vill gråta, men vill hellre trösta andra. jag vill skrika, men har inte orken till det. jag känner mig konstant utmattad.
det enda jag har är en stor klump i halsen, för att jag tycker så synd om alla inblandade.
vad gör man egentligen, hur tar man sig igenom sånt här?
när allting ändras på ett ögonblick.