miakarolina

det slog mig igår när jag gick hem från bussen mitt i natten; är det så att jag inte är tillräckligt rädd?
man läser och hör ofta om folk (tjejer) som tar med sig lågskor till krogen, för att det ska gå snabbt att gå hem efteråt, för att man ska kunna springa om det behövs. som ringer och väcker en kompis för att slippa gå själv. som går på helspänn och nervöst undviker ögonkontakt med alla de möter (det kan ju faktiskt vara en våldtäktsman, trots att han har en hund med sig!).
och så kommer jag gående där, mitt i natten, med musik i öronen, rätt nöjd med livet i allmänhet. skänker inte allt såntdär en endaste tanke.
och så kommer det, "borde jag vara rädd?"
lite mindre nöjd, lite mer rädd. för det är säkrare.

är inte det sjukt, att man ska tänka så?