oktober

ok, nej, jag vet väl inte riktigt vad jag har gett mig in på, det ska väl erkännas. men planen är iallafall att mitt oktober kommer se ut såhär. wish me luck.

jag har börjat känna på sista tiden, att det kryper under mitt skinn. jag är rastlös och uttråkad, och vill mest bara göra något annat. något nytt. jämt. jag tror att jag behöver prova på ett nytt liv, göra något annat ett tag. för det här håller inte, jag får svårt att andas. känner mig ofta alldeles fruktansvärt ensam också, då flera av mina närmaste bor i andra städer. för långt bort för att kunna ta ett glas vin och få ur sig allt, för långt bort för att bara kunna sitta knäpptyst bredvid och ändå förstå allting. det känns bara så... tomt.
man kanske skulle ta och gå på rave.

for a little while.

sedan jag såg johnossi på way out west för en vecka sedan, så kan jag inte sluta lyssna på deras senaste album - transitions. speciellt inte den här låten. den går på repeat både på spotify och i mitt huvud. det är något speciellt med johnossis musik i live-version, den blir magisk. det var likadant med mavericks; innan jag fick höra låtarna live var det bara en bra skiva. numera är det en av mina all-time-favourites.
jag känner lite på mig att transitions kommer bli en av dedär skivorna, ni vet, som man sätter på något år efter att man lyssnade på dem som mest, och genast blir tillbakakastad till hur man mådde och kände då. när man lyssnade på låtarna förut. när man hade dem som andningshjälp. när det var dem som fick en att klara sig igenom dagen utan att bryta ihop (och som tröstade när man inte kunde hålla fasaden uppe längre).
lite som anna ternheim - leaving on a mayday och kent - tillbaka till framtiden, för några år sedan.
ja, det var väl inte mer än så, egentligen.

det slog mig igår när jag gick hem från bussen mitt i natten; är det så att jag inte är tillräckligt rädd?
man läser och hör ofta om folk (tjejer) som tar med sig lågskor till krogen, för att det ska gå snabbt att gå hem efteråt, för att man ska kunna springa om det behövs. som ringer och väcker en kompis för att slippa gå själv. som går på helspänn och nervöst undviker ögonkontakt med alla de möter (det kan ju faktiskt vara en våldtäktsman, trots att han har en hund med sig!).
och så kommer jag gående där, mitt i natten, med musik i öronen, rätt nöjd med livet i allmänhet. skänker inte allt såntdär en endaste tanke.
och så kommer det, "borde jag vara rädd?"
lite mindre nöjd, lite mer rädd. för det är säkrare.

är inte det sjukt, att man ska tänka så?

igår, vaknade tidigt för att gå på 90 minuter yoga klockan 9. idag, uppe vid 8 för att plugga. vem är jag egentligen?

p.

när man går och lägger sig tillsammans, efter att ha sovit ifrån varandra en natt, och det känns som att det var en evighet sedan man fick vara så nära sist. när det inte riktigt går att komma tillräckligt nära inpå, att hålla om tillräckligt hårt, visa tillräckligt mycket kärlek. när det känns som att resten av världen försvinner när vi håller varandras händer där under täcket.
så här i efterhand är det svårt att förstå att vi för inte så länge sedan klarade av att sova med hundratals mil emellan oss, i över en månad.

if slaughterhouses had glass walls

vill varna känsliga tittare för jobbighet (jag fick ont i hela kroppen och låg och grät), men samtidigt rekommendera att alla ser den här.